| För
tre år sedan åkte tvåbarnsmamman Annika Häggkvist,32
år, från Sundsvall på en veckas charterresa till Turkiet.
Ombord på turistbåten Kismetim, ”mitt öde”
på svenska, sökte hon en stunds svalka i likhet med många
andra turister. Skillnaden blev att Annika i dag är ägare
till den 18 meter långa båten. Och gift med en av dess muslimska
besättningsmän.
En veckas avkoppling från restaurangjobbet i Sundsvall var ungefär
vad Annika Häggkvist förväntade sig den gången
för drygt tre år sedan. Hon kom till turistorten Alanya på
den turkiska sydkusten. En liten stad som de senaste 15 åren utvecklats
till ett populärt resmål där hotellen trängs längs
Atatürk Boulevard.
Förutom tyska, svenska och holländska kan man nu även
höra både ryska och estniska från solstolarna vid stranden
eller från försäljares standardfraser i basarerna där
man förr eller senare ofelbart hamnar. Hit kommer mängder
av turister från olika delar av Europa. Stadens 90 000 bofasta
invånare blir mångdubbelt fler vid denna tidpunkt på
året.
Här är det nämligen garanterat regnfritt – och
varmt.
– Uppåt 50 grader ibland i juli, då är det bara
skugga som gäller, vet
Annika
Häggkvist.
Ett sätt att få svalka är helt enkelt att ge sig ut
på havet.
Det var också precis vad Annika gjorde den gången för
drygt tre år sedan. Hon hoppade på en av de många
turistbåtarna som ligger på rad i hamnen. Ända tills
de varje morgon fylls med turister som fraktas ut på öppna
vattnet.
– På båten jobbade en kille som hette Yusuf, vi började
snacka och blev hemskt bra kompisar, berättar hon.
Men det stannade inte vid någon ordinär semesterromans. För
väl hemma i Sundsvall igen kunde hon inte släppa tankarna
på Yusuf Kocadag.
– Han bodde ihop med en annan tjej då, och jag hade min
familj och mitt liv i Sundsvall, men jag måste bara tillbaka hit
ändå, fortsätter hon.
Så blev det också. Först flera charterresor. Ifjol
flyttade dock Annika Häggkvist helt enkelt ner till Alanya. Tillsammans
med Yusuf köpte hon en lägenhet på 85 kvadratmeter i
utkanten av staden för 200 000 svenska kronor. Och hon lyckades
även få lån till båten Kismetim som gick loss
på en miljon kronor.
– Men vi fick gifta oss först, annars hade det inte varit
tillåtet för mig att driva företag här, förklarar
Annika Häggkvist.
Ett inte helt självsvåldigt beslut då en muslimsk familj
kan ha många synpunkter på en blivande sonhustru.
– Jag känner mig respekterad, Yusufs pappa och mamma tycker
nog att jag är en driftig kvinna, dessutom försörjer
vi ju även dem, konstaterar hon.
Inte heller äktenskapet, de gifte sig borgerligt, med en muslim
har blivit
särskilt problematiskt:
– Men om han varit det minsta mer troende så hade vårt
förhållande nog inte hållit, tror hon.
Denna klara morgon, som lovar en ännu en varm dag, lotsar hon vant
in ett 50-tal personer ombord på turistbåten Kismetim. Många
är svenskar men även norrmän, ryssar, holländare
och tyskar finns med i gruppen. De flesta av dem intar omedelbart soldäck.
Några dröjer sig dock kvar nere i båtens bar. I utflyktspriset
200 kronor ingår nämligen allt vin, öl eller sprit som
törsten kan tänkas kräva. Liksom lunchen senare på
dan.
Som det gamla piratfäste Alanya varit en gång i tiden vid
Taurusbergens södra utlöpare går förstås
båtfärden först mot ”piratgrottan”. Många
hoppar i för att simma in i detta historiska svarta grotthål.
Ett mer våghalsigt äventyr väntar dock runt nästa
krök. Vid detta stopp gäller att simma fram till berget, klättra
20 meter upp, krypa in i grottan som sträcker sig tvärs igenom
klippan. Samt hoppa ner på andra sidan där båten då
lagt till.
– Christoffer gjorde det i går, han har blivit hemskt duktig,
berömmer Annika sin sexåring som alltid hänger med mamma
på jobbet.
Ofta är andra barn med på turerna och de lekkompisarna uppskattas
mycket
av Christoffer.
Desto större är avståndet till nioåringen Victor.
Han bor med sin pappa i Sundsvall.
– Så fort sommarlovet börjar kommer han ner, det känns
svårt att inte ha träffat honom på länge, om hans
pappa inte ställt upp till hundra procent hade det ju aldrig gått.
Han lägger också sin semester härnere liksom min övriga
familj, berättar Annika.
Att privatlivet bör klaffa förstår man efter att ha
följt Annika Häggkvist i hasorna en normal arbetsdag. Redan
klockan sju på morgonen är hon i full färd att förbereda
dagens tur. Det blir yviga diskussioner på turkiska om upplägget
för dagen. När båten så lagt till vid fyrasnåret
på eftermiddagen, och passagerarna bara längtar efter vätska
och vila, väntar nya uppdrag för Annika Häggkvist. Orkar
inte sexåringen Christoffer mer får Yusefs syster rycka
in som barnvakt.
– Nu gäller det att ragga kunder till nästa tur, man
kommer nog inte i säng före midnatt i dag heller, spår
hon skrattande.
På de hotell och restauranger resebolagen har kontrakt med är
Annika Häggkvist portförbjuden. Konkurrensen om turisterna
är stenhård. Många som åker med på hennes
turistbåt träffar hon istället i en liten kvartersbutik
som drivs av
deras kompisar.
– Därför ville vi köpa ett hotell med restaurang,
affären var nästan klar i våras men den ekonomiska krisen
satte stopp, berättar Annika.
I februari i år blev Turkiets ekonomiska problem akuta. Regeringen
tvingades låta sin valuta liran flyta vilket över en natt
reducerade dess värde med 30 procent.
När Allas träffar Annika Häggkvist i maj har landets
penningvärde i det närmaste krympt till hälften. Bara
några veckor tidigare gick tiotusentals företagare runt om
i Turkiet ut i protester som resulterade i omfattande polispådrag
och oroligheter.
– Landets ekonomi är ett stort problem när man driver
företag härnere, men å andra sidan är det ju betydligt
billigare jämfört med hemma, säger Annika som har sex
anställda.
Och tillströmmande turister, svenskar exempelvis, har inget emot
att de får mer för sina kronor. Faktum är att Turkiet
tillhör ett av de få semestermål där svensken
blivit rikare, trots kronans minskade värde på senare tid.
Därför har inte heller Annika Häggkvist några planer
i dagsläget på att flytta hem. Snarare då utöka
verksamheten.
– Så länge det funkar så här bra fortsätter
jag härnere. Det är så kul när folk återkommer
hit och ropar mitt namn från stranden, en del har ju varit här
hur många gånger som helst.
Framåt november packar dock paret sina väskor och styr kosan
mot Sverige och Sundsvall. Där väntar deras andra lägenhet
på dem. Och vinterjobb för Annika på någon av
stans restauranger tills de i mars likt flyttfåglar styr söderut
igen.
Arrangemanget som innebär fyra månader av snö och minusgrader
har hennes man Yusuf Kocadag, 30 år, inte alls något emot:
– Jag åker skidor, det är också jättekul,
säger han och dyker än en gång i det lika varma som
förföriskt blåa vattnet.
Text: Jan
Söderlind
Bild: JSmedia
|
