| Det är berg av skor, kläder, möbler, läder, kryddor och lampor. Och en myllrande människomassa som trängs med åsnekärror, hästskjutsar och mopeder. Nordafrikas största marknadshandelsplats, Marakkesh i Marocko, är en orgie i färger, dofter och upplevelser.
En eftermiddag i december, några dagar före jul, anländer jag till det mytomspunna torget Djemaa el Fna. Tanken med den slingriga bussresan över de snötäckta Atlasbergen är att ta pulsen på denna kontinents mest omtalade marknadsliv. Och visst stämmer turistbroschyrernas glättiga budskap om detta gycklarnas torg. För såväl ormtjusarna som dansarna, akrobaterna, spågummorna och handlarna finns på plats. Snart rullar även matvagnar i hundratal in på torget. Om några timmar ska röken stiga från grillbäddarna och aromen från shiskebab och kokade snäckor spridas över torget. Allt medan solen sakta försvinner bakom Koutobiamoskén med sin 70 meter höga minaret.
Souk och Medina
De första ord turisten får lära sig i Marocko är "souk" och "medina". Vilket betyder den "lokala marknaden" samt "stadskärna". I Marocko är marknaden utan tvekan en viktig verksamhet. Vilken medborgarna har så gott som daglig kontakt med. Ofta är souken omgärdad av höga murar och tak. Efter att ha passerat någon av ingångarna vidtar en labyrintliknande och minst sagt omtumlande värld.
Souken i Marakkesh med sina sju kilometer gator och 13 000 handlare utgör därvidlag inget undantag. Snarare finns här själva sinnebilden för arabiskt marknadsliv i allmänhet och det Marockanska i synnerhet. Eftersom risken att gå vilse inne i detta jättelika labyrintsystem är överhängande städslar jag för säkerhets skull en lokal guide till hjälp. Vilket visar sig vara ett smart drag då jag redan efter fem minuter inte har en aning om varifrån jag kom eller ens vart jag är på väg.
- Till och med folk som bor här går vilse ibland, tröstar guiden.
Lovligt byte
All uppmärksamhet går nu åt till att hålla sig ur vägen för mopederna, åsnekärrorna och män som baxar oformliga laster genom den böljande människomassan. Samt inte förlora guiden ur sikte. Som om det inte vore nog är man nu också ett lovligt byte för allehanda försäljningsförslag. En påträngande uppvaktning som efter ett tag ruinerar de mesta av mina föresatser om intervjuer och diskussioner med marknadshandlarna om hur deras liv gestaltar sig.
- Det ser ungefär likadant ut alla dagar i veckan, utom fredagar då det är lite lugnare, besvarar guiden min fråga om det brukar gå till så här.
För att bedriva marknadshandel i Marocko måste man vara registrerad och betala platshyra samt skatt, precis som i Sverige. Skillnaden är att här tycks svarthandeln florera i nästan lika hög grad som den vita, godkända.
Mitt i trängseln räcker en man upp tre arabiska knivar mot mig och undrar "you like?". Att fråga om priset är ett misstag som kommer att kosta mig två hundralappar och en halvtimme av min allt dyrbarare tid.
- 600, svarar försäljaren.
- Aldrig, svarar jag.
Efterhängsen försäljare
Därvid är det hela igång. Han vill förstås veta mitt pris och jag vill bli av med honom. Att försöka koncentrera sig på annat blir nu omöjligt. Mannen snett bakom mig pockar hela tiden på min uppmärksamhet. Ömsom drar han mig i armen, eller helt enkelt ställer sig i vägen framför. Kanske skulle ändå sonen vara road av en sådan kniv, tänker jag.
- OK, du får 200, inte mer.
Nu går buden stadigt neråt via 500 till 400 för att sedan klättra neråt mot 350 och 300. Men vid 250 stannar knivmannens budgivning upp. Själv håller jag envist fast vid 200. I hopp om att undkomma gör jag ett ryck framåt men bara för att sekunderna senare få höra:
- Okej, but I´m not making any profit, I have five children...
Således blir kniven min och jag en lärdom rikare.
Även om den påträngande försäljningen nog mer är turistmens fel ingår prutandet som en lika naturlig som viktig beståndsdel i den marockanska marknadshandeln. Några fasta priser existerar inte, prutmånen kan ibland ligga uppåt 70 procent. Gäller det större affärer som exempelvis mattor, möbler eller liknande vidtar även ett obligatoriskt drickande av grönt mint-te bakom handlarens disk. Och kommen så långt kan det vara för sent att backa ur.
Veckomarknader vanliga
Att döma marknadshandel i Marocko utifrån ett besök i Marakkesh blir dock ganska missvisande. Den vanligaste formen av marknader i detta land är veckomarknaden. Så gott som varje by och samhälle kan ståta med en veckomarknad. Hit kommer de ambulerande försäljarna med kläder, skor, husgeråd, kryddor och hantverk. Men även höns, får, getter och kameler.
En av dessa marknader finns i Inezgane, 16 kilometer söder om turistorten Agadir.
- Det går upp och ner, före religiösa fester säljer jag rätt bra, berättar Abdoul Boudas, kryddknalle sedan 16 år tillbaka.
Varje tisdag återfinns hans disk på 3x6 meter på just denna marknad.
- Här är hyran 150 dirhams, men i mindre byar kan det kosta neråt 30 dirhams, berättar han.
Abdoul startade sin knallekarriär redan under pojkåren då han följde med sin pappa som också var marknadshandlare. Varje dag packar han upp sina kryddor på en ny marknad inom en radie av fem mil.
- Jag jobbar sju dagar i veckan, från klockan sju på morgonen till åtta på kvällen, bara vid nationella eller religiösa högtider är jag ledig, ingen semester men det blir några lediga dagar per år, förklarar han.
Örter mot allt
Även Abdoul Boudas har ett litet krypin bakom sin disk med en bänk att sitta på. Och snart kokar också tevattnet som han pricksäkert levererar från kannan till glasen i en lång forsande stråle från hög höjd. Liksom många av sina kryddknallekollegor saluför han även örter mot olika krämpor som kan drabba kroppen. Exempelvis exem, gasbildning, nästäppa eller sömnproblem. Abdoul Boudas ägnar en lång stund åt att föreläsa om effekterna.
- Om Gud vill kan jag överleva på detta och försörja min familj, säger han när vi sedan skålar med de rykande teglasen.
Enligt Abdoul Boudas betalar han årligen in omkring 3 000 dirhams i skatt vilket bör innebära en årsinkomst på cirka 120 000. Och det är betydligt över den gängse medelinkomsten i Marocko. På marknaden i Inezgane tillhör han därför något av eliten bland handlare som även kan ha sin egna bil parkerad utanför.
Klasskillnaden är stor bland knallarna på marknaden. Många försäljare är betydligt fattigare och har inte råd att betala den stipulerade hyran. Det drar polisen fördel av som med jämna mellanrum gör räder på marknadsområdet för att inkassera pengar.
- Pengarna stoppar de i sina egna fickor och delar sedan på, det är en forma av statsterrorism, säger Mohamed Merzouki som är min vägvisare på detta marknadsområde.
Plötsligt flyr försäljare med sina kärror år alla håll när en sådan poliskontroll är i görningen. Men snart återgår allt i gamla banor igen. Många dukar upp sortimentet direkt på gatan. Och myllrande människor passerar, tittar och köpslår.
Snart blossar gasljusen i mörkret vid diskarna och taximercedesen, med sin för länge sedan uttjänta dieselmotor, får stånga sig genom kärror, bilar och folk mot ett hägrande fridfullt hotellrum några kilometer därifrån.
Jan Söderlind
Kort om Marocko
- Huvudstad : Rabat
- Språk: Arabiska
- BNP per capita: 1360 dollar (Sverige: 29 898 dollar)
- Nationellt valspråk: Gud, Landet, Kungen
- Folkmängd: 34 miljoner
- Statsskick: Monarki, kung Mohamed VI
- Religion: Islam
- Valuta: Dirhams (låst valuta)
- Medelålder: 23 år
- Medellivslängd: 70 år
- Utbildning: nära hälften av befolkningen äldre än 15 år var analfabeter 2003
- Viktiga varor på disken: Läder, hantverk, keramik, textilier, kryddor
|
