Aktuell: Prisad för sina glada grisar.
Yrke: Grisuppfödare
Bor: På egen gård i Halland
Familj: Man och barnen Erik 17, Alma 15 och Olof 11 år.
Intressen: Människor, natur och hästar.
Bilden: Tagen hemma på gården.

Redan vid dörren står det fullkomligt klart.
Gun Ragnarsson motsvarar inte min föreställning om en grisuppfödare.
Uppväxt i Hammarkullen har hon blivit en frisk fläkt i bondeleden. Flerfaldigt prisad för sin djurhållning och invald i Kungliga Latbruksakademien – som enda kvinnliga bonde utan akademisk utbildning – är Gun Ragnarsson ett namn att tänka på när man står i valet och kvalet vid kyldisken.

Som lekman skulle jag nämligen våga påstå att hennes grisar tillhör den glada sorten. I flockar forsar suggorna runt i halmen med sina kavata kultingar. Inga bås och trånga boxar här inte. Det är rent, ljust och nästan helt luktfritt.
– Djur måste få ha kvar sitt naturliga beteende, är hennes enkla men alltmer självklara tes i djurhållningen.
Gun Ragnarsson växte upp i Hammarkullen, ungefär så avlägset man kan komma hennes nuvarande liv på gården utanför Tvååker. Icke desto mindre blev hon redan som barn intresserad av djur och natur. Särskilt hästar.
– Vi åkte ofta till vår sommarstuga i Himle utanför Varberg, och där kom jag i kontakt med hästarna och bondelivet, berättar hon.
Det var speciellt en bonde som Gun så småningom började hjälpa med olika sysslor. Som att rengöra foderbord och strö halm. När hon frågade hur hon skulle sopa och hur mycket halm hon skulle strö blev svaret; så att du själv skulle vilja äta eller ligga där.
– Han präglade min syn på hur djur ska ha det, konstaterar Gun Ragnarsson när vi kommer in på bakgrunden till att hennes egen djurhållning väckt sådan uppmärksamhet i branschen.
Hemma på väggarna hänger nämligen diplomen och utmärkelserna på rad. För två år sedan blev hon årets LRF-kvinna med motiveringen att hon ”på ett kraftfullt sätt vågar visa på nya vägar både som företagare och förtroendevald. Gun är en förebild med sitt mod och sin starka personlighet”, heter det.
Och det sammanfattar nog det hela ganska bra.
Ingen lär utan vidare sätta sig på Gun Ragnarsson.
Det fick exempelvis lantbruksnämnden erfara när hon skulle bygga sitt första stall. Det var i början av 90-talet när Gun tyckte att det var på tiden att slå sig till ro med ungdomskärleken Martin.
– Hans pappa var grisbonde och vi bestämde oss att överta gården, men jag ville ju ha en annan form på djurhållningen, berättar hon.
Således åkte paret runt till studieobjekt i Halland för att få inspiration.
Men ingenstans hittade hon den perfekta lösningen att kopiera. Den dök upp först i Skaraborg.
– När jag såg hur grisarna hade det där var saken klar, så skulle det vara.
Men det tyckte inte alls lantbruksnämnden, de gjorde tummen ner.
– Jag blev rent ut sagt förbannad och tog med mig fyra personer därifrån på studiebesök hos bonden i Skaraborg, berättar hon.
Resultatet blev förstås godkänt för Guns egna planer.
Men säg den lycka som varar beständigt. Med bygget i full gång dök plötsligt Banverket upp på scenen och meddelade att Västkustbanans dubbelspår planerades rakt igenom den nya ladugården.
– Det blev till att börja om från början, vi bestämde att bygga helt nytt i den östra delen av ägorna, berättar hon om den gård vi nu befinner oss på.
Förutom familjen Ragnarsson bor i dagsläget 140 suggor och 750 smågrisar på gården. När det är dags för de gravida att föda placeras de i en speciell lokal där suggorna, som kan söka skydd bakom skärmar, själva gör i ordning sitt bo inför nedkomsten. Två veckor senare tas avbalkningarna bort och hela gruppen lever i flock tills smågrisarna efter två månader är klara för leverans till slutuppfödaren. Och så börjar allt om på ny kula.
Men Gun Ragnarsson har inte bara ägnat sig åt grisar. Hon kan en hel del om kor också. Liksom sammanträden. Halva sin tid ägnar hon nämligen åt olika styrelserum. Som ordförande i Swedish Meats, vice ordförande i LRF-Halland samt som ledamot i professors- och akademikergängets Kungliga skogs- och lantbruksakademie.
Även när det gällde korna orsakades höjda ögonbryn då Gun Ragnarsson för några år sedan plötsligt ville driva kollektivjordbruk. Sagt och gjort. Tre familjer slog sig ihop och byggde en ladugård för 180 kor.
– Det hade många fördelar men liksom i ett äktenskap passar alla inte ihop för alltid. Vi lämnade efter fyra år medan de två andra familjerna fortsatte. Men jag tror ändå att detta är framtidens melodi för mjölkbönder, säger hon.
Att det finns en framtid för den svenske bonden är hon nämligen alldeles övertygad om. Vilket hon för övrigt var klar över redan som 17-åring under avslutningsfesten på Burgården gymnasium i Göteborg.
Klar med tvåårig social linje ville hon nu så snabbt som möjligt iväg till sommarjobbet på den halländska bondgården.
– Mina föräldrar körde mig med pick och pack den natten till en bondgård i Dagsås för att sköta amkor i fyra månader, berättar hon.
Men lite drog nog också kärleken. Även om mannen Martin inte alls var inne på bondeliv utan snarare elektrikeryrket. Vilket han dock numer trappat ned
för att bistå i ladugården när hustrun håller hov i sammanträdesrummen.
För Gun Ragnarsson gäller ju också att få andra med på noterna.

Jan Söderlind